Två månader på Haväng
Idag är det exakt två månader sen jag kom hit. Det känns som att det var igår men tiden går så fort. Under tiden som har varit har jag lärt mig så mycket om mig själv, Flinga och våra fysiska problem. Jag har lärt mig att jobba med min energi på ett helt annat sätt. När vi kom hit sade Monika till mig att jag måste kliva ur min komfortzon och leka med energi för jag förlitade mig alltför mycket på drivande hjälpmedel och kroppspråk. Idag hade jag ett fantastiskt pass när jag kunde göra övergångar mellan skritt, trav och galopp enbart genom att ändra energinivån (och känslan är helt magisk!). Jag har också lärt mig att kontrollera min energi och kan bli intensiv väldigt snabbt, men lika kvickt trappa ner till en låg energinivå igen. Flinga och jag har lärt oss sluta på linje, cirkel och diagonal (work in progress) i groundwork och början till öppna på cirkel. Hon har lärt sig spansk skritt, även om bakbenen inte alltid hänger med. I longeringen kan jag nu lägga på innerskänkel med spö och be henne att länga överlinjen med att bara visa spöet mot skänkelläget. Jag har lärt mig mycket om hästens anatomi, hur höfternas rörelse hänger ihop med bogens rörlighet osv, och det är så intressant! Vi har också kommit underfund med att Flingas ovilja i ridningen är kopplat till ryggsmärta som hon just nu behandlas för. Hon behandlas även för spänningar i atlas och även det blir bättre hela tiden. I torsdags fick jag sitta på henne för första gången sen jag kom hit, och även om det bara var skritt i cirka fem minuter var det fortfarande den bästa stunden på länge.
Jag skulle ha ridit i Monikas pad men Flinga var inte ok med att sadlas så vi har börjat om med att vänja henne vid den. Förmodlingen kopplar hon nu ihop ryggsmärtan med ridningen så vi ska försöka omprogrammera henne att det är något roligt. Så vi jobbar med touch it-metoden, dvs att när hon nuddar schabraket får hon en godis. Så nu älskar hon det haha. När jag red stelnade hon till i ryggen rätt mycket, vilket vi misstänker är för att hon förväntar sig smärta. Så vi får se hur ridningen ska gå. Jag rider fem minuter tre dagar i veckan så får vi se. Övrig tid är det träning som gäller för Monika ska iväg en vecka i början på september och då ska hon få sju dagars vila för återhämtning och muskelbygge så nu ska vi försöka träna så mycket som möjligt så att hon sätter något då.
För länge sedan skrev jag ett inlägg där jag ställde mig frågan "hur känns det?". Då kunde jag inte svara på frågan, men idag kan jag lugnt säga att det känns bra. Det känns riktigt bra, jag trivs som fisken i vattnet med hästarna utanför ytterdörren och hästmänniskor med goda värderingar överallt. Jag får jobba fysiskt vilket jag gillar och framför allt blir det som jag har tänkt mig - Flinga och jag får en tid tillsammans att utforska nya marker, få hjälp med våra problem och utvecklas tillsammans.
Det enda som saknas är min familj och mitt allra bästa tjejgäng. Då hade det varit perfekt. Hemlängtan består men jag tänker hela tiden att det här är en period av mitt liv och jag ska njuta av varje sekund, för det är inte alla som har möjlighet att åka iväg med sin häst och få ta del av så mycket kunskap av en så fantastisk tränare som Monika. Herregud vad jag ser upp till henne, hon är verkligen den bästa tränaren jag någonsin har mött. Hon är så positiv och glad. Hon ser kontakten med hästarna som det viktigaste och inspirerar med sitt härliga sinne för hästar. Hon unnar sig själv lekdagar och tar varje dag som den kommer. Om någon av hennes hästar inte kommer när hon ropar så får den vila, detta kan jag dock meddela att det i princip aldrig händer. De står alltid redo vid grinden när dem får syn på henne. En dag när hon skulle hjälpa oss att mocka var det så roligt för hennes hästar stod som en skock runt henne och villa bara gosa så hon fick knappt lov att mocka av dem. Haha, det var så roligt.
Jag känner mig så lyckligt lottad som möjligheten att göra praktik här på stall Haväng. Även om jag bor i ett stallisch och golvet i mitt rum är konstant sandigt, är det en del av den här livsstilen och det är på något sätt lite charmigt.