Torsdagen den 8 december hände det ofattbara. Lucas fick galoppera vidare till Trapalanda. Jag har saknat och gråtit, men ändå blir det en tröst när jag tittar på Flinga och ser Lucas i henne. Dem var ju så lika, humle och dumle. Han var påhittig, (ibland alldeles för ;)) busig, glad och positiv. Flocken sade aldrig ifrån till honom, utan han fick alltid göra lite som han ville. Han var speciell, det kan man verkligen säga. Och han var lika vacker som sin mamma. Han hade väldans otur, precis som sin mamma. Jag tänker mycket på Lucas just nu, för det känns så orättvist att han skulle vara sjuk i så ung ålder. Jag tänker också på Camilla som har mist honom. Men Flinga finns kvar och kommer alltid vara en påminnelse. Idag tänkte jag ägna detta inlägg åt några minnen med Lucas, i form av flera bilder utan text. Jag hoppas att han galopperar, bockar och busar i himmelen.