Det känns väldigt konstigt, men också så lättande! Det är såklart sorgligt på många sätt eftersom sadeln var ett minne av tiden när jag red så mycket. Samtidigt är det skönt att inte se den hela tiden för då slipper jag bli påmind om att hon inte kommer vara där igen. Men vi får se vad framtiden har att erbjuda, förhoppningsvis kan vi busa runt i skogen hemma :)